Ett ögonblick.

Ett ögonblick som jag aldrig någonsin kommer glömma är väl ändå året 203, det har vart mycket skit det här året. Vänner och anhöriga som gått bort och vänner som skadats ordentligt. Men nu skall jag bara prata om mig själv. Då har jag två tillfällen som jag aldrig kommer glömma. Det första var den 29 maj. Jag hade min uppkörning på motorcykel. Jag tror aldrig att jag har varit så nervös i hela mitt liv. Panik och skakis. Jag var sist ut. Jag gjorde lågfartsbanan sist av alla och alla stod och kollade på hur det gick för mig. Jag visste hur jag skulle försöka distrahera mig själv från att tänka på någonting annat. Sjunga en låt!! Jag satt där på hojjen och sjöng mig igenom hela banan. När allt var klart så åkte jag in till stan igen och satt bara och väntade på att han som man kör upp med skulle komma och hämta mig och säga att det var dags för min tur. Marion kom bort till mig flera gånger och stöttade mig och verkligen intalade mig att det kommer gå bra, jag kommer fixa det här. Det blev min tur och jag körde så gott jag kunde, en gång så sa han inte ens vart vi skulle så jag tänkte bara att om han kommer kugga mig så kommer jag bli helt skogstokig! Vi kom tillbaka till körskolan och Marion sitter fortfarande kvar på samma plats. Vi går av hojjarna och jag frågar hur det gått och han börjar tvivla lite tills Marion frågar om jag har klarat det. Han säger att jag var duktig och jag stog där som en fågelhålk medans Marion var helt överlycklig och nästan grät så glad hon var. Ett sånt ögonblick som man känner " Jag kan bara jag vill!"
 
 
 
 
Mitt andra ögonblick vad den 7 juni, dagen då jag sprang ut för ballkongen vid Visby strand. Jag trodde helt seriöst att jag aldrig skulle göra det men det är tydliget att man aldrig ska säga aldrig för jag är inte ett dugg missnöjd med mina betyg eller någonting! Mina vänner och anhöriga som vet hur jag var som person förut tror jag aldrig har tänkt tanken att jag kommer kunna ta studenten på grund av alla svårigheter man haft och hur trött man vart på skolan redan dag 1. Jag har hoppat mellan olika inriktningar men tillslut så verkade det som om jag hittade det som passade mig. Det var sol och underbart väder.. det fanns ju ingenting som kunde gå snett precis, vilket det inte gjorde heller.
 
Dessa ögonblick är sånt som aldrig kommer försvinna!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0