All i need is you.
Hallå, Torsdag idag då.
Dagarna går.. sitter ivrigt och väntar på om jag har fått jobb eller inte. Hade vart skönt att komma igång med det också nu. Kvällen har varit som alla andra inget speciellt med andra ord. ut och träffa lite folk och få en på bättre tankar samtidigt som jag skäms för att visa mig ute bland vissa folk. Sånna som inte har nåt bättre för sig än att lyssna på vad andra runt om säger och sen snacka vidare eller snackar skit över lag. Är det dom som man säger att dom har för mycket fritid eller?
I morgon blir det en sväng ut till faror och farfar. Mina änglar som alltid finns där. Funderar på att berätta vad deras onda barnbarn håller på med. Men misstänker att jag inte kommer få någon speciell stöttning, vilket jag själv kan förstå.
Jag vill inte stärka dig eller ditt självförtroende och därör säger jag inget heller. Känns bara som om det är baserat på en enda stor lögn allting.. hur har jag kunnat gått på den här skiten? Ibland så hatar jag bara mig själv.
Dragit igång mitt gamla spotify konto, gammal musik som river upp oförlåtliga sår eller sår över lag. Det känns som om det är en sån här kväll som jag läser igenom allt skit som varit och att det kanske blir en sömnlös natt, men det känns ändå värt det så jag kan få ett slut på det här. Jag bad om allting för att kunna läsa igenom det i lugn och ro för mig själv och kunna låsa igen boken och lägga den på hyllan utan att må dåligt av det. Jag hade en kväll som jag pratade igenom en del med mamam och pappa men det är ändå ingenting som man gör på en kväll.. det är många tankar och funderingar också. Vissa saker som jag inte vågar säga eller inte vet hur jag skall säga det. Jag vet att det är jobbigt för dom men dom är bara glada när vi pratar om det och ingen är sura på varandra men det känns så hårt för mig. Jag vet inte hur jag ska börja, jag vet inte vad jag ska säga, jag vill gråta, skrika och bara ligga i famnen och känna när dom stryker mig över huvudet. Så mycket jag har skadat er är väl egentligen oförlåtligt. Alla ord och alla slag och alla knivar i både rygg och hjärta. Att se er gråta var nog alltid det som tog mest på mig. Det kanske var det jag behövde. Se på er hur jag verkligen betedde mig. Att se sina föräldrar gråta över hur man är som person och vad man gör och säger till dom. Det är som att verkligen trycka på stop-knappen och verkligen se vad man håller på med. Men det var ändå inte någon knapp. Jag kunde inte behärska mig. Det jag kommer hiåg är när jag sitter nere mot väggen i gamla vardagsrummet och gråter, pappa kommer upp till mig från källaren för att ha lugnat ner sig och sätter sig bredvid mig och gråter han med. Han ger mig en kram och säger att han inte orkar, han känner sig så fruktansvärt maktlös. Det kan jag förstå men det är dom små tillfällena som jag verkligen stannar upp.
Dragit igång mitt gamla spotify konto, gammal musik som river upp oförlåtliga sår eller sår över lag. Det känns som om det är en sån här kväll som jag läser igenom allt skit som varit och att det kanske blir en sömnlös natt, men det känns ändå värt det så jag kan få ett slut på det här. Jag bad om allting för att kunna läsa igenom det i lugn och ro för mig själv och kunna låsa igen boken och lägga den på hyllan utan att må dåligt av det. Jag hade en kväll som jag pratade igenom en del med mamam och pappa men det är ändå ingenting som man gör på en kväll.. det är många tankar och funderingar också. Vissa saker som jag inte vågar säga eller inte vet hur jag skall säga det. Jag vet att det är jobbigt för dom men dom är bara glada när vi pratar om det och ingen är sura på varandra men det känns så hårt för mig. Jag vet inte hur jag ska börja, jag vet inte vad jag ska säga, jag vill gråta, skrika och bara ligga i famnen och känna när dom stryker mig över huvudet. Så mycket jag har skadat er är väl egentligen oförlåtligt. Alla ord och alla slag och alla knivar i både rygg och hjärta. Att se er gråta var nog alltid det som tog mest på mig. Det kanske var det jag behövde. Se på er hur jag verkligen betedde mig. Att se sina föräldrar gråta över hur man är som person och vad man gör och säger till dom. Det är som att verkligen trycka på stop-knappen och verkligen se vad man håller på med. Men det var ändå inte någon knapp. Jag kunde inte behärska mig. Det jag kommer hiåg är när jag sitter nere mot väggen i gamla vardagsrummet och gråter, pappa kommer upp till mig från källaren för att ha lugnat ner sig och sätter sig bredvid mig och gråter han med. Han ger mig en kram och säger att han inte orkar, han känner sig så fruktansvärt maktlös. Det kan jag förstå men det är dom små tillfällena som jag verkligen stannar upp.
När man var hemma på permis och fick höra " - jag gick in till dig när du sov, jag satt och kollade på dig flera timmar och var så glad av att få kunna ha mitt eget barn under samma tak." Det är ord som alltid finns där och som aldrig kommer försvinna. Man kanske inte ska förtränga sånt. Jag kanske inte över lag vill förtränga vad jag har gjort men som sagt gå igenom det bit för bit och sen lägga boken på vinden och inte ta fram den mer. Prata ut om allt och sen är det bra, jag vill inte höra vad jag har gjort och inte för jag vet att jag har sårat alla runt om mig och även mig själv. Idag har jag nog världens bästa kontakt med er, ni finns alltid där vid min sida och springer med mig in i målet.
