Det var en gång i tiden som vi var lyckliga ihop. Vi skrattade och delade allting tillsammans. Vi sa för alltid vi sa att vi skulle bilda familj. Vi lovade att bli gamla tillsammans. Idag, ett år senare.. Var allting bara en bluff? En enda stor lögn? Jag orkar seriöst inte med allt det hör lidandet. Jag sa att du var mitt livsljus, att du var den som gjorde mig lycklig. Du sa att jag var solen om dagarna och stjärnorna som lyste upp natten. Jag var din dröm och du var min. Plötsligt ett enda fel avslutat kapitel i livet. Från ingenstans var jag som bortglömt för dig. Jag kretsar inte i ditt huvud. Det är inte mig det första du tänker på när du vaknar. Det är inte mig det sista du tänker på innan du skall sova. Jag kommer aldrig vara din längre. Jag kommer aldrig kunna krama om dig på samma sätt. Jag kommer aldrig ena få hänga eller hålla om dig som jag alltid gjort. Jag kommer aldrig mer kunna ha just DIG som jag jag lutar mig mot när det är svårt. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar dig och hoppades aldrig att den här stunden skulle komma hur mycket jag än har sagt att jag hatar dig eller att du är jobbig. Men med alla minnen, vad ska jag göra av dom? Både bra och dåliga. Sånna som man blir halv av när man berättar eller bara tänker på dom! Jag antar att det är de man kallar för minneslåda. Vad du än gör så kommer du alltid att vara min i hemlighet. Jag kommer alltid viska " godnatt, älskar dig mest av allt" innan jag går och lägger mig. Det är nu i början som det alltid är så svårt. Det är nu jag säger att jag tänker på dig hela tiden. Men jag vet att även jag måste inse att alla bilder och minnen inte kan springa runt i huvudet för alltid även fast det var så vi sa det. Jag får lägga dom i min låda som bara är tillägnad till dig. Sen får jag väl ta fram dom när jag känner mig bättre. När jag orkar. Att höra din röst gör mig svag. Det var väl ett enda stort misstag att bara ringa dig i kväll för att höra din röst. För inombords gråter jag floder!

Du kommer alltid vara min stora kärlek!

Du skadar mig mer än vad du tror. Mer och mer för varje dag. När du kallar mig gumman så smälter jag. Jag blir så arg på mig själv att jag går på samma skit hela tiden. Det som vore bäst är väl att frysa ner sig tills känslorna säger att det är färdigt. När jag ser att du läser mina sms men inte ger mig något svar tillbaka känns det med. Vill bara ha tillbaka dig. Ha dig vid min sida igen. Stå bredvid mig och hålla om mig som du alltid brukade göra! Fan också! Älskar dig!

Jag tappade dig, det var som om någon drog dig ifrån mig. Det sista jag fick göra var att bara snudda vid din hand som gled ifrån mig snabbare än någonsin, vad är det som är felet? Jag vill bara skrika och gråta, gå tillbaka i åldern, vara fem igen då det aldrig var några bekymmer. Det är rätt de jag gör men det känns så in i helvetes fel! Vad är det jag har gjort för att förtjäna det här? Jag känner mig som den svagaste personen någonsin. Jag försöker aldrig peka ut mig att visa mig svag. Men det här tog värre på mig än vad jag trodde. När igen ser eller hör så känner jag hur tårarna rinner ner på kinden. Jag vill ha dig här så du kan ta bort dom, så jag kan få visa dig mitt leende som jag brukade göra. Kom och torka mina tårar som du brukar göra. Som du gjorde innan vi ens blev tillsammans. Du säger att det är svårt för dig. Men hade du verkligen älskat mig så hade du aldrig släppt min hand. Du kommer alltid vara min första och bästa kärlek, vill bara att du ska förstå hur jag verkligen känner men jag får inte fram ett ord till dig. Det är som att du förstenar mig. Kom ihåg mig som en krigare och inte den fega som gav upp allt för jag vet seriöst inte hur länge till jag kommer orka med det här! Du kommer alltid vara min prins!