Jag tror nog snart att jag mår psykiskt dåligt!
 Har en rätt stor känsla att behöva bli inlagt på något ställe snart. Det blir bara värre och värre. Hur mycket jag än försöker bjuda till så känner jag bara att jag får ett slag under bältet!!

Sparka på mig, spotta på mig slå mig, vad gör det när du redan fällt mig!?
Praktikplatsen har börjat reda upp sig känner jag. Eller jag har inte orkat lägga mer energi på det hela. Mer än att jag tycker det är dålig stil att gå bakom ryggen på elever...
Skolan kan inte bli annat är rövknullad! Ingenitng kan försökas gå någonting bra.
Det man får för svar är att du skall få hjälp men du kan bara få den hjälpen som skolan har att erbjuda. Det är inte alls mycket kan jag få säga.

Vet faktiskt inte vad man skall säga, vad som än rör sig i huvudet på skolan så är det knappast någon hjälp. Tycker det är fel att jag skall få börja kriga om mina svårigheter efter ett år.
Det dom säger är att jag fick hjälp i ettan men oj vilken hjälp. Den ena trodde att jag var helt ute coh cyklade.. Vilket inte är okej, hur man än jobbar. Dom har för lite kunskaper i skolan om det hela området diagnoser. Varför skall dom ens tänka tanken på att ta upp mig efter ett år!? Då känner jag verkligen att jag bara kan sätta ett jävla skott i pannan och sen gå hem. Jag känner mig inte så jävla pepp alls på att ens tänka tanken på att gå till skolan.
´Jobbigt när man för en gångs skull har valt att typ stanna kvar på en och samma linje. Tycker det är väldigt tråkigt.
Hemskt att skolan sitter och redovisar för mig vad jag är för människa och vadf jag har för svårigheter.
Jag har haft mina problem i 19 år och på papper i typ5-6 år. Så komma och redovisa för mig vem jag är det är någonting som skolan kan trycka upp i röven. Det känns inte som att det blir något vettigt slut på det hela nu.
I morgon blir det möte med skolan igen och då skall Vonna och Ann vara med så skall vi se om vi kan banka vett i skolan, vilket jag inte tror på. För vissa lärare har ju absolut inga problem alls med sina undervnisnignar.

Fyfan vad jag önskar att jag kunde få vara barn igen.
Ligga i mamma och pappas famn och bara gråta ut och känna stark för varje klapp på axeln jag får. Inga problem och ingen som kör över mig eller spottar på mig.
Jag antar att detta är ett stort steg i vuxenlivet men hade någon sagt att det skulle bli så här så hade jag nog hellre dragit ett skott i pannan på mig själv.
När man har fått ordnign på hela liven som jag nu själv känner så är det alltid någonting som drar sig. Mamma säger att det alltid kommer vara motgångar i här i livet och det får man ta. Men jag vill ändå bara ta tag i min nalle och springa iväg! Barn barn barn! Detta måste få ett slut snart innan det är för sent. Jag vet inte hur länge jag kommer orka med detta.



 
Försöker ju hela tiden men det blir bara fel...




på utsidan visar jag min kaxighet för att försvara mig mot er, men på insidan så skriker det i hela kroppen och tårarna vill bara ut!