Hej, nu har ni mig här igen. Igår var det verkligen ett helvete. Vet inte vart jag skall börja men jag bör inte skriva ut det här men jag vet att jag mår bättere när jag skriver av mig så här kommer det en del.
Det hela började med att jag var hemma vid mamma och pappa efter skolan. Fick en känsla om att alla var irriterade av något slag men kan också vara att jag bara fick för mig det. Pappa håller på och skall köra över våra band sen vi var små till datorn och sedan fixa ut dom på skivor. Kommer bli jätte kul att få se sen. Sen började jag och mamma prata om hur jag mår och vad det kan bero på. Dock slöt det bara med att jag blev ledsen men jag försökte bara dölja det för henne. Sen orkade jag inte ta samma diskution med pappa så jag försökte gömma det mer. Han började hitta massa fel på bilen så jag kännde mig bara irriterad. Sen åkte jag och hämtade upp Mi, Kändes skönt att ha någon som jag bara kunde få prata ut med och kunde dela mina tankar. Det blev mycket skratt. Sen åkte jag hem till Emelie och sen kom Alex bort efter ett tag. Vi hade kaffe problem. Jag känner att jag håller mig till mitt pulver kaffe som ingen gillar. Men hemma vid Emelie så var droppen nådd för mig. Jag visste inte vad jag skulle göra eller ta vägen. Det bara skrek i mitt huvud så jag åkte bort och träffade Mi igen och där orkade jag inte mer. Tårarna bara ran ner för kinden kändes som om dom aldrig skulle sluta rinna. Kände hur paniken började ta mer och mer plats i mig och mitt huvud bara dunkade. Vi åkte ner till hamnen och träffade på Linus, ingen av oss mådde så speciellt bra. Jag såg ju bara ett helvete framför mig men till sist så kändes det som om jag kom på andra tankar. Det blev mycket bättre. Idag känner jag mig inte helt klar men vafan bättre än igår.
Hur kan man egentligen låta en människor ta över en så jävla hårt och att det tär på psyket så jäkla hårt med!?
Jag som läser psykologi får nog ta mig lite djupare in i boken och läsa om känslorna i det omedvetna.
Mamma kommer hit sen vid 13, så skall hon minsan få hålla mig sällskap medan jag diskar och sen skall vi snacka skit och dricka kaffe. Jag vet inte ens om jag kommer kunna få ur mig någonting om hur jag känner till henne. Jag vet inte. Det känns så pinsamt på något sätt men ändå inte. jag förstår verkligen hur hon försöker.
Klart man inte vill att ens barn skall må dåligt. Igår så höjde hon till rösten sådär bekymrad när jag sa "- Men du förstååår inte!". Som svar fick jag "- Neej men vill ju hjälpa dig! Jag försöööker!"
Uppskattar er familjen!
Nu skall jag nog byta om och sen förbereda lite i köket! Ni hör nog mer av mig senare idag!
Men tills dess, jag en bra dag för det skall jag försöka ha i alla fall!