Så nu har Big Brother börjat igen. Hanna har ingen antennkabel! Och Telias box har inte 11. Usch vad jag känner att jag hatar mitt liv. Sitter nu under svenska lektionen och har skrivit klart min krönika och lämnat in mitt strokearbete till min lärare för att kanske kunna höja betyget lite mer. Asså just nu så vet jag faktiskt inte alls vad jag skall skriva. Förra veckan var verkligen bara skit. Visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Sen blev det bättre i Torsdag men nu vet jag inte igen. Hade stor fundering på att ringa mamma eller pappa i natt och bara få prata ur mig. Men sen när jag insåg hur mycket klockan var så var det ingen ideé. Så jag tog med mig Linus och fick prata av mig lite med honom. Men så här kan jag inte fortsätta att ha det. Det jobbiga nu är att jag vet typ vad det hela handlar om men jag liksom vägrar släppa banden! Jag har kastat tärningen men funderar bara på vilken väg jag skall gå. Varför brukar det alltid vara så att den vägen som man mår mest dåligt av, den väljer man alltid. Förr kände jag mig bara okrossbar men nu vet jag inte längre. Har aldrig vart med om något sådant som det här längre. Nu kommer det upp massa Emo tankar kanske ni tänker men jag är inte mer än en människa och jag behöver också få ur mig det här precis som ni behöver få ur er era känslor. Funderade på att jag kanske skulle ta och åka upp till Emma under sportlovet men asså allting känns som en enda stor sörja i mitt huvud, jag vet inte alls vad jag vill eller vad jag behöver. Helt seriöst så håller jag på att spåra ur totalt. Har en stor känsla om att jag håller på att bli så som jag var förut. Detta har jag funderat på så länge och kan med handen på hjärtat säga att jag är jätte rädd att det skulle hända. Nu är det inte alls långt ifrån så jag börjar bara bli kallsvettig och skaka av rädslan. Vart skall detta ta vägen eller fortsätta!? Det skriker i huvudet nu. Jag försöker hela tiden men det börjar bli jobbigt när jag känner att det bara blir motgångar!