Det var en gång i tiden som vi var lyckliga ihop. Vi skrattade och delade allting tillsammans. Vi sa för alltid vi sa att vi skulle bilda familj. Vi lovade att bli gamla tillsammans. Idag, ett år senare.. Var allting bara en bluff? En enda stor lögn? Jag orkar seriöst inte med allt det hör lidandet. Jag sa att du var mitt livsljus, att du var den som gjorde mig lycklig. Du sa att jag var solen om dagarna och stjärnorna som lyste upp natten. Jag var din dröm och du var min. Plötsligt ett enda fel avslutat kapitel i livet. Från ingenstans var jag som bortglömt för dig. Jag kretsar inte i ditt huvud. Det är inte mig det första du tänker på när du vaknar. Det är inte mig det sista du tänker på innan du skall sova. Jag kommer aldrig vara din längre. Jag kommer aldrig kunna krama om dig på samma sätt. Jag kommer aldrig ena få hänga eller hålla om dig som jag alltid gjort. Jag kommer aldrig mer kunna ha just DIG som jag jag lutar mig mot när det är svårt. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar dig och hoppades aldrig att den här stunden skulle komma hur mycket jag än har sagt att jag hatar dig eller att du är jobbig. Men med alla minnen, vad ska jag göra av dom? Både bra och dåliga. Sånna som man blir halv av när man berättar eller bara tänker på dom! Jag antar att det är de man kallar för minneslåda. Vad du än gör så kommer du alltid att vara min i hemlighet. Jag kommer alltid viska " godnatt, älskar dig mest av allt" innan jag går och lägger mig. Det är nu i början som det alltid är så svårt. Det är nu jag säger att jag tänker på dig hela tiden. Men jag vet att även jag måste inse att alla bilder och minnen inte kan springa runt i huvudet för alltid även fast det var så vi sa det. Jag får lägga dom i min låda som bara är tillägnad till dig. Sen får jag väl ta fram dom när jag känner mig bättre. När jag orkar. Att höra din röst gör mig svag. Det var väl ett enda stort misstag att bara ringa dig i kväll för att höra din röst. För inombords gråter jag floder!

Du kommer alltid vara min stora kärlek!