Har lagt upp en snygg plan över hur jag skall fortsätta med det här med blogg och komma igång med en bra start. Så tänkte börja med att ta upp vem jag är.

 

Hanna heter då jag är är 21 år och bor i Visby. Utan att detta skall bli ett cv så skall vi försöka få orden bra. Jag bor själv i en tvåa. Mamma och pappa or bara någon kilometer ifrån mig medan syrran bor i stockholm.

Jag umgås mycket med vänner på fritiden och väldigt mycket med min farmor och farfar.

Jag tog studenten i juni 2013. Gick omvårdnad på säve så nu är jag utbildad undersköterska. Väldigt nöjd med mina betyg och hur jag klarat mig igenom hela säve med tanke på att jag inte alls gillar eller typ har pluggat men godkänt i allt och sex VG. Inte illa pinkat för en tjej som mig.

 

 

Hur kommer det sig att jag är den jag är idag?

Jag har en diagnos som är adhd. Jag var 14 år när jag fick reda på den och innan dess har allt varit ett helt helvete. Man var i tonåren så det räckte ju inte med att man höll på att förändras på grund av det utan det var ju en massa annat med. Jag blev mobbad i sjuan och åttan men lärarna gjorde ingenting åt problemet. Så jag är rätt kaxig och försvarar mig jävligt snabbt om det behövs. Umgicks med helt fel folk och det har väl gjort att man är den som man är idag. När jag väl lugnade ner mig efter mycket raseri och skit så blev det bättre. Vart runt på massa jourhem men till sist så blev det ett boende för mig som gällde. När man skötte sig så blev man ut slussad i en lägenhet. När jag kom in i lägenheten blev jag som en helt annan person. Jag mognade till mig och skötte mig faktiskt. Sen att jag har vart bråkig i skolan det är väl sånt som alltid suttit kvar i mig.

När man får en diagnos så är det ju så många tankar och funderingar som snurrar runt i huvudet. Bland annat " Varför får inte jag vara som alla andra för?" Man lär sig att leva med det. Jag är lika normal som alla andra det inser jag nu. Något som gör mig glad och så är när man hittar bra stunder att dra fram kameren och få plåta lite snygga bilder! :)

Jag sökte in till biggest loser med för att få hjälp med att gå ner men jag gick inte vidare så jag försöker på egen hand och det går ganska bra, skall bara få ur mig latmasken men det är en helt annan femma! Jag känner mig ändå jävligt stark som faktiskt tog mig i kragen och sökte. Jag vet inte, jag kanske var för smal.. vem vet? ;)

Att bli påhoppad på ask är där i mot inte så jävla kul. Att folk skriver att jag tar upp hela Gotland är liksom rätt lågt skrivet. Men jag tar det så här, jag är vet att jag inte är pinnsmal men vem fan vill vara det då? Det är roligare om man har några kilon som är där som ska. Att man är så svag och patetisk att man måste trycka ner andra för att känna att man stärker sig själv, då blir jag nästan gråtfärdig över hur seriöst dåligt självförtroende folk har om sig själva. Res er upp och sträck på ryggen och intala dig att du är fin, det är okej att ha lite volanger, för vem fan kommer bry sig om det i slutändan? Jag menar om du umgås med mig så är det min personlighet du umgås med, inte är det fläsket som sitter lite här och där i alla fall. Hmm.. konstigt folk.

Det blir vad man gör det till som sagt. Vet inte riktigt mer vad jag skall skriva ut om mig själv. Glad och sprallig skit som är hård utanpå och mjuk inombords.. fast bara när jag vill! :)